!

Fyll i det här fältet.

Hämtar...

MENY

SÖK

Från då till nu

Äldre tider

Hamnar med pirar och kajer är historisk sett en relativ modern företeelse och de byggdes ursprungligen framför allt i huvudstäder. I Köpenhamn skedde det i början på 1600-talet och då för flottans räkning. I Karlskrona skedde det kring sekelskiftet 1600-1700-talet och i Kalmar påbörjas hamnbygget vid 1800-talets början. Inte förrän senare under 1800-talet inleds hamnbygge på Öland.

I äldre tider drogs båtarna upp på stranden eller strandhällen och det skedde antigen för hand, med oxar eller med hästar. Ovanför stranden fanns sjöbodar och garngårdar där man torkade fiskenäten. Gränsen mellan fiske samt person- och varutransport var ofta suddig. Ölänningarnas behov av att handla med sina grannar på fastlandet eller närmaste utland motverkades strängt från statens sida som favoriserade städerna.

Segelfärjor från Kalmar till området kring Färjestaden la på Ölandssidan till i en läggning som vanligtvis utgjordes av en naturlig mindre vik eller lagun med en enstaka lång brygga. Dessa läggningar har anor från vikingatiden då ölänningarna låg i ledung (form av krigstjänst till sjöss) med sina skepp uppdragna där.

Ordnad färjetrafik

När Öland under första hälften av 1800-talet fick sin handel frisläppt blev det viktigt att anlägga hamnar. Bryggorna byggdes ut till kajer och vågbrytare anlades för att lugna sjön i hamnen. Färjestaden växte då till en större hamnplats. Omedelbart norr om Färjestaden fanns platserna Möllstorps läggning, Röhälla och Stora Rör vilka inte expanderade i samma takt. Bönderna från Algutsrums socken och de mellersta socknarna på Ölands östra sida fortsatte dock att ha sina båtar uppdragna på dessa läggningar, precis som i äldre tider, men nu för att så smidigt som möjligt kunna ta sig till fastlandets marknadsplatser med sina produkter.

I ett sockenstämmoprotokoll från Algutsrums socken från 1850-talet anges Möllstorp som den plats där socknens invånare sedan urminnes tider använt för sina överfarter till fastlandet. Sockenborna var nu sedan handeln frisläppts i stort behov av en priviligierad färjeplats varifrån de kunde skeppa sina produkter över sundet till Kalmar. Till både Färjestaden i söder och Röhälla i norr hade de längre väg och när de om morgnarna kom fram dit var färjorna många gånger redan fullastade.

Den Möllstorpbaserade hemmansägaren och handelsmannen Peter Eriksson meddelade att han hade för avsikt att söka Kunglig Majestäts (statsorgan som motsvarar dagens regering) tillstånd att anlägga en färjeplats vid Möllstorps läggning och förslaget stöttades helhjärtat av sockenstämman. Peter Eriksson byggde en lastbrygga av sten och virke samtidigt som han införskaffade ett par seglande färjor. Därmed var färjeplatsen vid Möllstorps läggning ett faktum.

Tidpunkten kring 1850 var dock illa vald. Innehavarna av färjeplatserna i Färjestaden, Röhälla och Fröbygårda hade skaffat sig monopol på all skeppning av passagerare och gods från Öland till Kalmar. Något tillstånd för sådan färjetrafik från Möllstorps läggning blev det därför inte. Men trots risken för dryga böter upprätthölls en intensiv trafik året om från läggningen.

Efter många års omfattande protester och kamp av Peter Eriksson mot det orättvisa monopolsystemet släpptes slutligen trafiken fri och 1859 erhöll han det efterlängtade tillståndet. Möllstorps läggning var en populär överfartsplats och när resenärerna nu kunde använda sig av läggningens seglande färjor utan att riskera dyra efterräkningar växte den snabbt till en av de främsta överfartsplatserna på mellersta Öland.

Försök med ångbåtstrafik

Under 1860-talets början tog diskussionen om ångbåtstrafik över Kalmarsund fart. Försök med sådan trafik hade gjorts redan under 1840-talet men ångdrivna fartyg var något nytt och skrämmande som debatterades i lokaltidningen. Det framkom att många inte ville släppa loss ett sådant monster, som det benämndes, i Kalmarsund. Det befarades bland annat att den vedeldande pannan skulle utgöra ett hot mot skogarnas bestånd och många trodde att ljudet från ångbåtarna skulle jaga bort all fisk till vattendjup som var onåbara för fiskare. Det förekom även farhåga att raseriet från de två grundläggande elementen eld och vatten vid en grundstötning skulle göra det omöjligt att rädda de nödställda.

Flera talade dock för ångbåtstrafik och därmed emot de seglande färjorna. En debattör framförde att var och en som gjort resan över sundet kan själv bedöma hur pass nöjd man är. Lång väntan på färjans avgång, stojande, skrik och oväsen vid folkets och brännvinskaggarnas inpackande i den trånga farkosten, roddarnas aldrig samtidiga årtag och styrmannens orediga befäl. Debattören menade att det ofta sker att de seglande färjorna vid storm och hög sjögång varit tvungna att landsätta sina passagerare från Öland vid varvet, slottet eller Stensö istället för i Kalmar hamn.

Nyare typer av segelfärjor

Resenärerna över sundet var inte redo att fullt ut anamma den modernare tekniken med ångbåtar. De fick dock upp ögonen för otillräckligheten hos de äldre klumpiga segelfärjorna vilka därför efterhand byttes ut mot nättare och mer skarpseglande blekingsekor riggade med stor- och försegel. Med dessa kunde man kryssa sig över till fastlandet även när vinden blåste motigt vilket var omöjligt med de äldre färjornas enda råsegel. Med de nya blekingsekorna tvingades passagerarna endast hjälpa till med rodden när vinden helt uteblev.

Det tycks som att Möllstorps läggning kom att gå i spetsen för utvecklingen till den nya färjetypen och ölänningarna var beredda att gå långa sträckor för att komma med en av de modernare ekorna. För att inte tappa resenärer tvingades de andra färjelägena att snabbt följa efter och snart var blekingsekorna de enda segelfärjor som förekom.

Riksdagsmannen Fredrik Petersson som tog över trafiken efter sin far, den tidigare nämnde Peter Eriksson, blev efterhand redare för en hel liten flotta av större och mindre seglande färjor vid Möllstorps läggning. Den största färjan bar namnet Frihet och uppges ha lastat över hundra tunnor spannmål medan den minsta hette Lisa och kunde ta ombrod cirka tjugo tunnor. Lisa byggdes för övrigt av två bröder från Sturkö i Blekinge på Pettersons gård och av gårdens egna ekar.

Färjan Lisa fotograferad den 3 juli 2016
Lisa fotograferad den 3 juli 2016 vid förvaringsplatsen på Kalmar Sjöfartsmuseum.

Ångbåtstrafiken tar över

År 1867 satte det då nybildade Ångfartygs Bolaget Kalmar Sund sitt första fartyg på linjen till Färjestaden. Efterhand ökade bolagets flotta och trafiken utsträcktes till Röhälla och Fröbygårda där de seglande färjorna snart övergavs.


Ångaren Kalmarsund N:r 3 heter numera Freja af Fryken. Intressant historia om henne finns att läsa här

År 1876 beslöts att ångaren Kalmarsund N:r 3 skulle angöra Möllstorps läggning om det inte mötte hinder. Någon regelbunden ångbåtstrafik blev det dock aldrig där och det troligen beroende på det alltför grunda vattendjupet.

De seglande färjorna från Möllstorps läggning över Kalmarsund var i trafik ännu under 1880-talet. Möllstorps läggning blev den överfartsplats där dessa färjor levde kvar längst. I början av 1890-talet skingrades färjorna efterhand genom att färjorna såldes och den sista färjan som var i trafik vid Möllstorps läggning var Lisa. Hon blev sedan kvar där långt efter att platsen upphört att fungera som färjeplats och användes då främst för att frakta boskap till Kalvholmarna mitt i sundet utanför Möllstorps läggning.

År 1937 donerades Lisa av godsägaren och häradsdomaren Gustaf Adolf Wilner, son till den tidigare nämnde Fredrik Pettersson, till Kalmar Sjörfartsmuseum. Där står hon än idag och är troligtvis den enda av Kalmarsunds segelfärjor som har bevarats åt eftervärlden. 

Väntsalsbyggnad


Den före detta väntsalsbyggnaden intill stenpiren. Foto från 2015.

Den större flervåningsbyggnaden alldeles intill stenpiren vid Möllstorps läggning var urpsrungligen ett skolhus från Förlösa beläget i Småland norr om Kalmar. Huset forslades över till Öland på uppdrag av Peter Eriksson i samband med att lastbryggan byggdes under tidigt 1850-tal. Skolhuset var så långt att när det skulle sättas upp igen delade man det på mitten till två byggnader. Den ena halvan restes vid Möllstorps läggning och den andra halvan hos garvare Olsson i Möllstorps by.

Under tiden färjetrafiken var i bruk användes huset vid läggningen som väntsal för passagerarna och de fick då ställa sina hästar i ett litet stall på gården. Hemvändande ölänningar tilläts provsmaka i staden inhandlade drycker i ett rum på nedre botten och det var troligen också där som färjekarlens hustru serverade de ofta frusna resenärerna kronkaffe (kaffe och vodka) och kringlor eller en sup med tilltugg av smör, bröd, spicket fläsk och korv. 

Färjeskepparens hus

Ryggåsstugorna där färjeskepparen bodde. Stugan i förgrunden byggdes under tidigt 1970-tal i gammal stil på samma plats där den ursprungliga stugan låg. Foto från 2015.

De två små röda ryggåsstugorna norr om vägen intill flervåningsbyggnaden boboddes ursprungligen av färjeskepparen Erik Johansson och där födde hans hustru tolv barn. Sex av dessa dog unga, fem emigrerade till Amerika och den siste flyttade med tiden över till fastlandet.

När skeppare Johansson fyllde 70 år fick han en snusdosa av silver med inskription av tacksamma passagerare. Han hade då seglat läggningens färjor i över fyrtio år utan missöde. Skeppare Johansson avled i slutet av 1890-talet efter att ha varit sängliggande något år. Hans säng hade då placerats vid ett av stugornas fönster så att han alltid kunde se ut över Kalmarsund. 

Tiden efter färjetrafiken

Efter att färjetrafiken upphörde under 1890-talet utvecklades Möllstorps läggning till en sommarplats där motor- och segelbåtar kunde ligga skyddade och där strandremsan utgjorde en vacker naturpark. Flervåningsbyggnaden hyrdes under perioder ut av Gustaf Adolf Wilner och Bern Wilner till sommargäster fram till början på 1960-talet då huset såldes. Många av hyresgästerna fattade tycke för området och köpte med början under sent 1940-tal tomter av släkten Wilner och andra fastighetsägare där de lät uppföra egna små fritidshus. Flera av dessa hus med tillhörande små uthus byggdes med hjälp av ölandssnickaren Arvid Jonsson (född 1894) som bodde i området tillsammans med sin fru Signe (född 1897).

Många av de nuvarande familjerna i Möllstorpsläge, som området numera formellt heter, har äldre släktingar bland de sommargäster som hyrde den före detta väntsalsbyggnaden vid strandkanten. Stenpiren som för knappt 150 år sedan var en mycket viktig och livligt trafikerad färjeplats för seglande färjor över sundet utnyttjas numera för att förtöja de boendes fritidsbåtar. Segelbåtar lyser dock med sin frånvaro och det kanske främst beroende på det låga spannet under den omedelbart intilliggande Ölandsbron som invigdes 1972. Piren används även som badbrygga och allmän samlingsplats av främst de boende i Möllstorpsläge.


Den gamla stenpiren som numera används som brygga.
Foto: Pontus Jansson, september 2016.

Idag bebos Möllstorpsläge av både fritidsboende och åretruntboende familjer. Överfarterna till fastlandet sker problemfritt för Algutsrums sockenbor och alla andra ölänningar via Ölandsbron. Efter många års förfall arrenderas och förvaltas stenpiren sedan 2011 gemensamt av fastighetsägarna i Möllstorpsläge med det övergripande målet att behålla den i brukbart skick. Något bidrag från allmänna medel för underhållet utgår inte.

Hela Möllstorpsläge översköljs numera av buller från den intensiva fordonstrafiken på Ölandsbron. Den fasta förbindelsen uppfördes på ett mer eller mindre brutalt sätt tätt intill den tidigare så viktiga och historiskt mycket intressanta färjeplatsen. Miljöfrågorna behandlades i bästa fall översiktligt då bron projekterades och det dokumenterades på några få luftiga A4-sidor. Möllstorpsläge har som inledningsvis nämndes alltså anor från vikingatiden. Ölandsbron och bullret som genrereras av trafiken där spolierar naturligtvis till stor del lugnet och fridfullheten i området. Men det är en helt annan historia.

Förhoppningsvis tas det betydligt större hänsyn till områdets särart i det pågående planarbetet.

Minnet över alla våghalsiga överfarter i svunna tider till och från Möllstorps läggning lever iallafall under alla omständigheter kvar.

 

 


Källor:

  • Kunskapsbanken Ölands Kulturarv, http://olandskulturarv.ltkalmar.se/, 2015-08-04
  • Algutsrum, En sockenbeskrivning, Erik Palm, 1949
  • Algutsrum, En sockenbeskrivning, Algutsrums hembygdsförening, 1985
  • Muntliga uppgifter från boende i området

Vet du mer? Hör gärna av dig i så fall:
hemsidan@mollstorp.se

 

Utskriftvänlig version